"Ekokritik inom genrelitteratur - klimatfiktion, eko-skräck och ‘högkultur’", Short essay written in 2021.

Ekokritik inom genrelitteratur - klimatfiktion, eko-skräck och ‘högkultur’

Vi lever idag i en värld där få människor kan undgå den förändring som pågår i klimatet och människans roll i denna utveckling. Samtidigt ser vi att människor fortsätter att leva på sätt som är tydligt ohållbara, trots att denna kunskap finns. Det finns givetvis många anledningar till att människor inte tar ett större ansvar för den uppenbara klimatkrisens utveckling till exempel ekonomiska faktorer och andra individuella förutsättningar. Samtidigt finns det en stor mängd människor som har både kunskapen och förutsättningarna för att arbeta för en förändring av detta men som ändå inte gör det. En anledning till detta skulle kunna vara att människor dels har svårt att relatera till något som känns abstrakt och långt bort och dels känner att hotet är för stort för att kunna ta till sig av vad det skulle kunna innebära i deras egen vardag. Detta är en av de ingångar som litteraturvetare som ställer sig bakom ett ekokritiskt förhållningssätt till litteraturen tillsammans med författare som skriver klimatfiktion ibland använder sig av. Forskaren Rob Nixon är en av flera som framfört argument för att författare av klimatfiktion och vad Nixon kallar författar-aktivism (writer-activism) kan hjälpa oss att närma oss dessa problem på ett sätt som gör dessa ämnen mer greppbara (Nixon 15). Nixon menar att det våld som utförs av människor mot klimatet och mot människor i delar av världen dit avfall och utsläpp förflyttas är en slags långsamt våld (slow violence) vilket även detta bidrar till svårigheter att inse och ta till oss det faktiska konsekvenserna av detta (Nixon 8). Forskarna Adam Trexler och Adeline Johns-Putra menar att även forskare inom olika fält, i deras exempel fälten kritisk teori och ekokritik, har intresserat sig för ekokritik i förhållande till klimatförändringar och hur detta kan hjälpa till att dekonstruera ideologier och livsstilar, främst i västvärlden, som är relaterade till klimatförändringarna (Trexler och Johns-Putra 194-195). Trexler och Johns-Putra menar vidare att genrefiktion ofta blir förbisedd av forskare (Trexler och Johns-Putra 189) samt att denna typ av fiktion, till exempel science fiction- och skräck-fiktion, ger fler perspektiv på klimatförändringen och att de hoppas att genrefiktion ska vara mer närvarande i forskningen kring ekokritik inom fiktion i framtiden (Trexler och Johns-Putra 196-197). Att genrefiktion inom forskningen ibland särskiljs från ‘litterär’ fiktion eller ‘seriös’ fiktion (Trexler och Johns-Putra 189) alternativt delas upp i populärkultur och kvalitetslitteratur är ett värderande av olika kulturformer i så kallad hög- respektive lågkultur som varit återkommande genom historien (Boëthius, “Högt” 89). Detta värderande är inte sällan en följd av så kallade moraliska paniker som ofta väcks gentemot ungdomskulturer, inte minst gentemot arbetarklassens ungdomar (Boëthius, “Ungdomar” 260). Ulf Boëthius, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet, menar även att populärkulturen i många fall “uppfattats som ett hot mot ungdomen” utifrån vuxenvärldens moraliska värderingar (Boëthius, “Ungdomar” 257). Även litteraturforskaren Jerry Määttä pekar på att populärlitteratur har ansetts som något av lägre kvalitet än den så kallade kvalitetslitteraturen och för fram sambandet mellan dessa begrepp och sociologen Pierre Bourdieus teorier om kulturellt kapital (Määttä 27-28). Määttä menar vidare att denna schism mellan hög- respektive lågkultur eller ‘litterär’ fiktion och populärlitteratur även återfinns i forskning inom genrelitteraturen. Exempelvis har forskare inom science fiction genren försökt särskilja denna från andra närbesläktade genrer, så som skräck och fantasy medans utopiforskare har velat skilja verken de undersöker från science fiction som ansetts vara av lägre status (Määttä 52-55). Forskaren Steve Neale framför i sin text Questions of Genre att en anledning till att dessa genrer, science fiction, skräck och annan fantastik, ofta framstår som lägre ansedda av kritiker inom ‘kvalitetsjournalistiken’ kan vara hur dessa genrer förhåller sig annorlunda till begrepp som ‘autenticitet’ (Neale 47). Samtidigt framhåller alltså Trexler och Johns-Putra hur dessa genrer kan framföra andra perspektiv på till exempel klimatförändringar och hur denna uppdelning av ‘seriös’ litteratur och genrelitteratur skapat problem för detta forskningsområde  eftersom stora delar av den litteratur som anknyter till ämnet tillhör genrelitteraturen (Trexler och Johns-Putra 189). Ekokritiken har lyft fram förbisedda genrer som naturessäer (Sandgren 14) och därmed borde även genrer som skräck kunna ta större plats inom forskningsområdet. Författaren Amitav Ghosh menar att det är svårt att skriva klimatfiktion som blir tagen på allvar (Ghosh 11) och knyter detta till hur det ord som bäst fångar klimatförändringarna trots allt är ordet kusligt eller uncanny (Gosh 30). Begreppet, uncanny, har använts i stor utsträckning inom forskning kring skräck-kultur och skräcklitteratur från Sigmund Freuds vidareutveckling av begreppet i uppsatsen The Uncanny från 1919 (Freud 9-88) till hur Noël Carroll kopplar samman detta med skräck, monster och det vi känner till men har förträngt (Carroll 174) och vidare. I artikeln Dark Places : Ecology, Place, and the Metaphysics of Horror Fiction menar Brad Tabas att vi känner just detta kusliga eller the uncanny när vi presenteras för något verkligt som framstår som ogreppbart eller skräckens underliga realism som Tabas kallar detta (weird realism) (Tabas 3-4). Om klimatförändringar naturligt framstår som uncanny är det med andra ord en logisk följd att dessa kan skildras genom just skräcklitteratur, från weird fiction och Gothic horror till andra genrer med tydliga skäck-tematiska inslag.

Redan i klassisk skräck- och science fiction-litteratur som Mary Shelley’s Frankenstein; or, The Modern Prometheus från 1818 utmanas naturens roll och en möjlig tolkning som förts fram är att den av Victor Frankenstein skapade varelsen utmanar vad vi menar med begreppet natur (Smith och Hughes 2). När ekokritik och skräck möts benämns detta i vissa fall som eko-skräck eller ecohorror (Rust och Soles 510). Eko-skräck är en term som återkommer inom flera olika typer av fiktion, men kanske framförallt film och litteratur. Hit kan vi räkna både framstående klassiska verk inom skräcklitteratur som ett flertal av Edgar Allan Poes berättelser och H.P. Lovecrafts noveller om Cthulhu och kosmisk skräck, men även verk som Margaret Atwoods Oryx and Crake, ett flertal noveller av Anders Fager ur Samlade Svenska kulter och Jeff VanderMeers Southern Reach Trilogy som består av Annihilation, Authority och Acceptance. Många av dessa berättelser tenderar teman där genrer som science fiction och skräck möts. Oftast är formen för berättelserna övernaturliga eller utomjordiska och mer sällan tydligt sammankopplade med vår världs faktiska klimatförändringar. Samtidigt finns det tydliga exempel på dystopiska inslag som är direkt knutna till vår egen samtid till exempel i just Oryx and Crake, där vi möter ett scenario som grundas i ett samhälle där naturvetenskapen till stor del kontrollerar samhället. Eller i The Southern Reach Trilogy där människans hantering av naturen på sätt och vis har frambringat den förändring av naturen som senare fruktas. Klimatfiktion är generellt fiktion som berör klimatförändringar och därmed är ekokritik av litteratur inte nödvändigtvis samma sak som klimatfiktion. Men klimatfiktion behöver inte beröra klimatförändringar på ett så tydligt uttalat sätt som i dessa två exempel. Jag vill mena på att Eko-skräck, science fiction och annan genrelitteratur kan framställa vår närhet till naturen och hur tydligt vi är beroende av varandra på fler sätt än så. Även än mer abstrakt formulerad litteratur och utsvävande berättelser än dessa kan väcka känslor eller ge oss ord genom vilka vi kan förstå vår egen samtid, vårt förhållande till naturen och klimatet. Skräckfiktion uppstår som alla andra verk i en tid och ett sammanhang, vilket innebär att verket också i någon utsträckning formas av detta sammanhang. Flera klassiska litterära verk inom skräckgenren har uppstått i en tid och ett samhälle som tydligt närvarar i verkets tema (Geller 33). Detta är även återkommande inom skräckfilm där specifika filmer och subgenrer har ett nära samband med den tid och plats då dessa verk skapats (Lowenstein, “Shocking” 112 ff. ; Lowenstein, “Spectacle” 51). Eftersom skräckfiktion på ett mycket tydligt sätt kan föra fram kritik mot vår samtid genom det fantastiska och fruktansvärda, utan att nödvändigtvis förhålla sig till vår verklighets tolkning av realism, finns helt andra möjligheter att skildra svårfångade fasor i vår verklighet som klimatförändringar.

Inom ekokritiken i stort finns flera olika strömningar som förhåller sig till ämnet på olika sätt. De tydligaste tre av dessa kan vara vad vi kan kalla det miljö-aktivistiska förhållningssättet, det tvärvetenskapliga förhållningssättet och det mer natur-tematiskt orienterade förhållningssättet. De ekokritiker som förespråkar miljö-aktivism inom litteratur vill skapa politisk aktivism genom en ekokritisk litteraturkritik, det tvärvetenskapliga ekokritikerna framhåller vikten av att undersöka kopplingar mellan exempelvis litteraturvetenskap och naturvetenskap och det natur-tematiskt orienterade ekokritikerna undersöker nutida men kanske framförallt historiska texters förhållningssätt till naturen  (Trexler och Johns-Putra 192). Alla dessa strömningar återfinns även inom den del av ekokritiken som fokuserar på skräckfiktion. En tolkning av Frankenstein; or, The Modern Prometheus som den Smith och Hughes nämner (Smith & Hughes 2) kan verka natur-tematiskt orienterad medan en läsning som den Andrew Strombeck gör i artikeln Inhuman writing in Jeff VanderMeer’s Southern Reach trilogy av VanderMeers framstår som mer tydlig miljö-aktivistism där något verkligt, The Deepwater Horizon oil spill, förs fram som en möjlig influens VanderMeer kan ha haft när verken skrevs (Strombeck 1366). Samtidigt menar Strombeck även att detta förhållningssätt gör det möjligt att använda olika ekokritiska förhållningssätt i samma resonemang (Strombeck 1366). Dessa strömningar inom ekokritiken och eko-skräcken behöver alltså inte vara helt skilda åt, utan verkar ofta vara mer eller mindre sammanlänkade. Det är med andra ord både svårt att skilja strömningarna inom ekokritiken från varandra samt att renodla klimatfiktionen från olika typer av genrefiktion så som science fiction och skräck. Som tidigare nämnts är ett ekokritiskt förhållningssätt till litteratur inte detsamma som att den litteratur som analyseras tillhör genren klimatfiktion. Samtidigt kan en ekokritisk analys av ett verk visa på att teman som rör klimatet finns närvarande i verket. I förlängningen kan verk som vi vid en första anblick inte ansett som klimatfiktion potentiellt uppvisa samhörighet med genren. För att vi inte ska avgränsa genren på ett sätt som orsakar problem både för den som tar del av verket och ekokritiska akademiker krävs alltså ett förhållningssätt som öppnar upp för genrer som ofta blir förbisedda i dessa sammanhang. Detta kan jämföras med hur science fiction-genren genom defensiva definitioner av genren (Määttä 33) ibland skapat en alltför snäv definition som innebär att för genren viktiga litterära verk utesluts (Spiegel 374). Här ska dock tilläggas att även när Spiegel lägger fram hur viktiga verk kan uteslutas med vissa definitioner av science fiction görs i samma mening ännu en distinktion som utesluter stora delar av genren. Att avgränsa en genre för att denna ska kunna anses som högkultur eller ‘seriös’ litteratur är med andra ord kontraproduktivt. Istället vinner genren och de eventuella målsättningar inom klimatpolitiska frågor som finns på att samverka med annan genrelitteratur och framföra de tydliga kopplingar som finns till science fiction men också skräcklitteratur.

De antologier och artiklar som i allt större utsträckning publicerats under de senaste decenniet där skräckgenren har behandlats med ekokritiska förhållningssätt är därmed en välkommen breddning av den akademiska litteraturen kring ämnet. Hit kan räknas antologier som EcoGothic och temanummer av akademiska tidskrifter som Ecohorror Special Cluster i Interdisciplinary Studies in Literature and Environment. Men detta verkar ändå vara ett fält som har stor potential att breddas och där stora luckor finns att fylla, trots den tydliga närvaron av både skräck i förhållande till den verkliga världens klimatproblem men även skräckgenrens närvaro inom klimatfiktion. Att bredda genren och ge eko-skräcken en mer självklar plats inom klimatfiktion samt större utrymme inom ekokritiken skulle inte bara kunna öka intresset för genren utan även inverkan det kan ge på publiken. Jag menar därför att det, likt de argument som Trexler och Johns-Putra delvis för fram (Trexler och Johns-Putra 196-197), är viktigt att motverka synen på genrelitteratur som något annat än ‘seriös’ litteratur och därmed både krympa fältet samt utesluta litteratur som ger andra perspektiv. Om litteraturen ska kunna föra fram kritik gentemot vår relation till naturen och få oss att relatera till de klimatförändringar som pågår krävs ett annat förhållningssätt till litteraturen i stort och skräckgenren i synnerhet. Skräck lämpar sig inte bara bra för att formulera dessa teman utan är även, som tidigare nämnt, tätt förknippat till vad som händer med vår värld. Men vi behöver inte bara förändra synen på skräckgenren och höja dess status, utan även ta oss ifrån de ingrodda och elitistiska värderingar som finns kring begrepp som ‘seriös’ litteratur eller hög- och lågkultur. Dessa sätt att skilja på genrer eller kulturformer undergräver både syftet med till exempel ekokritiken men också den potential till övrig samhällskritik som finns inom genrer som skräck och science fiction men också andra kulturformer. Detta till förmån för en elitism som till viss del grundar sig i moraliska paniker kring vad som anses vara av kulturellt värde att konsumera och inte.

Källor:

Boëthius, Ulf. “Högt Och Lågt Inom Kulturen.“ Ungdom Och Kulturell Modernisering edited by Johan Fornäs & Ulf Boëthius, 1990, pp. 59–93, http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:liu:diva-17005.

Boëthius, Ulf. “Ungdomar, Medier Och Moraliska Paniker.” Ungdomar i Skilda Sfärer, edited by Johan Fornäs, Ulf Boëthius & Bo Reimer, 1994, pp. 257-283, http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:liu:diva-17028.

Carroll, Noël E. The Philosophy of Horror, or, Paradoxes of the Heart. Routledge, 1990.

Freud, Sigmund. “The Uncanny.” The Monster Theory Reader, edited by Jeffrey Andrew Weinstock, University of Minnesota Press, 2020, pp. 59–88, https://doi.org/10.5749/j.ctvtv937f.6. 

Geller, Theresa L. "Shilling Pennywise." Make America Hate Again: Trump-Era Horror and the Politics of Fear, edited by Victoria McCollum, Routledge, 2019 pp. 32-53, https://doi.org/10.4324/9781351016513

Ghosh, Amitav. The Great Derangement : Climate Change and the Unthinkable. 2016.

Lowenstein, Adam. Shocking Representation : Historical Trauma, National Cinema, and the Modern Horror Film. 2005.

Lowenstein, Adam. “Spectacle Horror and Hostel: Why 'Torture Porn' Does Not Exist.” The Critical Quarterly, vol. 53, no. 1, 2011, pp. 42–60, https://doi-org.ezproxy.ub.gu.se/10.1111/j.1467-8705.2011.01976.x.

Määttä, Jerry. Raketsommar : Science fiction i Sverige 1950–1968. 2006, http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-7158. 

Neale, Steve. “Questions of Genre.” Screen (London), vol. 31, no. 1, 1990, pp. 45–66, https://doi.org/10.1093/screen/31.1.1.

Nixon, Rob. Slow Violence and the Environmentalism of the Poor, Harvard University Press, 2011, https://ebookcentral-proquest-com.ezproxy.ub.gu.se/lib/gu/detail.action?docID=3300958.

Rust, Stephen A., and Carter Soles. “Ecohorror Special Cluster: ‘Living in Fear, Living in Dread, Pretty Soon We'll All Be Dead.’” Interdisciplinary Studies in Literature and Environment, vol. 21, no. 3, 2014, pp. 509–512, http://www.jstor.org/stable/26430358. 

Smith, Andrew, and William Hughes. “Introduction: Defining the EcoGothic.” EcoGothic, edited by Andrew Smith and William Hughes, Manchester University Press, 2013, pp. 1–14, http://www.jstor.org/stable/j.ctt18mvk5r.5.

Sandgren, Håkan. “Lyssna till Jordens Sång: Ekokritiska Och Ekofeministiska Ståndpunkter i Den Litteraturteoretiska Diskussionen.” Tidskrift För Litteraturvetenskap (1988), vol. 2, 2002, pp. 3-17.

Spiegel, Simon. “Things Made Strange: On the Concept of ‘Estrangement’ in Science Fiction Theory.” Science-Fiction Studies, vol. 35, no. 3, 2008, pp. 369–385, http://www.jstor.org/stable/25475174.

Litterära verk som omnämns:

Atwood, Margaret. Oryx and Crake. Virago, 2013.

Fager, Anders. Samlade Svenska Kulter : Skräckberättelser. Wahlström & Widstrand, 2011

Lovecraft, Howard Phillips & Jones, Stephen, Necronomicon: the best weird tales of H. P. Lovecraft. Gollancz, 2008.

Poe, Edgar Allan. Complete Tales and Poems. Mladinska Knijga, 1966.

Shelley, Mary Wollstonecraft. Frankenstein, or, The Modern Prometheus. Andrews UK, 2012.

VanderMeer, Jeff. Annihilation. First ed., Farrar, Straus and Giroux, 2014.

VanderMeer, Jeff. Authority. First ed., Farrar, Straus and Giroux, 2014.

VanderMeer, Jeff. Acceptance. First ed., Farrar, Straus and Giroux, 2014.

(Short essay written by Iris Landar Lygren in 2021)