"Kulturkrig, vithet, genus och skräckfilm i västvärlden - En analys i utvalda delar av mottagandet från publik och kritiker av Candyman (2021) och Halloween (2018) utifrån kulturvetenskapliga- och filmvetenskapliga perspektiv", Essay written in 2022
Kriser, kulturkrig och brytningstider
Kulturkrig, vithet, genus och skräckfilm i västvärlden
En analys i utvalda delar av mottagandet från publik och kritiker av Candyman (2021) och Halloween (2018) utifrån kulturvetenskapliga- och filmvetenskapliga perspektiv
Av
Iris Landar Lygren
KD2210 DST 50 BLA VT22 - Kriser, kulturkrig och brytningstider
År 2018 kom en ny uppföljare till skräckfilms klassikern och slasherfilmen Halloween (1978). År 2021 kom en uppföljare på ännu en klassisk skräck och slasherfilm nämligen Candyman (1992). Båda dessa filmer är tänkta som film nummer två i respektive franchise, med andra ord ska alla de övriga filmer som redan släppts i serierna räknas som “ogjorda” och dessa istället som direkta uppföljare till originalfilmerna. Uppföljare till klassiska skräckfilmer som moderniseras är inget nytt för genren och har uppkommit i rask takt de senare åren, även i skrivande stund år 2022 är det planerat för en annan klassikers nylansering nämligen Hellraiser, en annan franchise utöver Candyman som baseras på Clive Barkers noveller, som beräknas vara tillgänglig för streaming senare under året. Det är inte heller en nyhet att skräckfilm, liksom många andra filmer idag, anpassas till det rådande samhällsklimatet. Kultur och konst uppstår inte ur ett vakuum utan blir alltid i någon form påverkad av den tid och plats där verket eller företeelsen skapats eller uppkommit. Detta är alltså inte av mindre vikt vad gäller skräckfilm, utan hur dessa filmer påverkats av det omgivande samhälle där filmerna i fråga uppkommit är dokumenterat och analyserat av filmvetare sedan tidigare. Ett exempel på detta är Adam Lowensteins bok Shocking representation : Historical trauma, national cinema, and the modern horror film (Lowenstein, 2005) där ett urval filmer som tydligt påverkats av samhällsfenomen analyseras. Lowenstein skriver bland annat om hur incidenterna i Hiroshima och Nagasaki påverkat skräckfilm i Japan (Lowenstein, 2005; 83-109) samt hur filmen The last house on the left (1972) av Wes Craven från USA påverkats av det pågående vietnamkriget kritiserat samma krig genom framförandet av filmen (Lowenstein 112-143). Även film inom skräck subgenren raperevenge har lyfts fram som aktivt användandes av samhällskritik och för att positionera åskådarens känslor nära offrets (Clover, 2015; 138-140), se till exempel Carol J. Clovers analys av bland annat I spit on your grave (1978) (Clover, 2015; 114-165).
Vi kan med andra ord tydligt konstatera att politik och samhällsfrågor varit en del av skräckfilmsgenren genom historien. Skräckfilm är också en genre som genom sin tydlighet vad gäller till exempel karaktärernas egenskaper som ofta kan vara stereotypa, men även den tydliga polariseringen mellan normalitet och hot i form av exempelvis monster, kan framhålla samhällskritik på ett lättbegripligt och distinkt sätt. Denna uppställning av poler, där en vardag eller normalitet hotas av något monstruöst är även en av de klassiska definitionerna inom film vetenskaplig forskning för vad skräckfilm är, etablerat genom Robin Woods definition som lyder just så; “The normality is threatened by the monster” (Wood, 2002; 31). Detta går även i linje med Jeffrey Jerome Cohens så kallade monsterteori där monstret i skräckfilm kan definieras som det Andra eller något som särskiljer sig från normen genom exempelvis ras, klass, genus eller sexualitet (Cohen, 1996; 7-8). Utifrån detta kan vi då även se strukturen för skräckfilm som att normalitet hotas av den Andre. En grundbult i varför genrer också används inom exempelvis film är just att etablerade ramar och konventioner öppnar möjligheten att presentera nya vinklar för publiken utan att behöva förklara konventionens användande. Steve Neal menar att genom det vi känner igen, genrekonventionerna, blir det möjligt att acceptera dessa nya element (Neale, 1990: 46). Detta gör sammantaget att skräck inom kultur gör det möjligt att tydligt framföra samhällskritik samt att detta grepp upprepat också används genom genrens historia.
Det är därför något förvånansvärt när de tidigare omnämnda nylanseringarna, Halloween (2018) och Candyman (2021), mottas som “problematiska” av en högljudd publik andel just på grund av dessa filmers framförande av samhällskritik. Samtidigt är det tydligt att dessa negativa omdömen i större utsträckning riktas mot Candyman (2021), som påtalar samhällsproblem riktade mot svarta personer i USA, än Halloween (2018) som istället för fram en kritik mot de normer som är rådande rörande genus i samma land. Jag har därför valt att undersöka ett urval av de publikrecensioner som publicerats på IMDB.com, en av de allra största webbplatser där privatpersoner kan skriva sina egna recensioner av filmer samt diskussion som förts kring dessa filmer i podcasten Horror Queers. Detta har jag även valt att göra genom, förutom de tidigare omnämnda genreteoretikernas tankar, kulturvetenskaplig forskning rörande vithetsstudier, politik i förhållande till känslor, paranoida läsningar av omvärlden samt demokratifrågor. Eftersom detta är en kortare uppgift med fokus på syftet att undersöka och förstå hur denna typ av kulturkrig och samhällskriser som uppstår i vår omvärld påverkar även inom genren skräckfilm och i synnerhet konversationen kring dessa två filmer, har jag kraftigt avgränsat materialet till ett mindre källmaterial och därmed även ett kraftigt begränsat urval av de kommentarer och recensioner som framförts publikt om dessa filmer. Dessa korta utlåtanden och recensioner samt podcastavsnitt anges som källor, citeras när det är av relevans men det fullständiga dokumenten med recensioner som angivits vid det datum då jag inhämtade informationen från IMDB.com är även bifogade som bilagor till denna text. De texter jag främst valt att använda mig av i min analys av diskussionen kring dessa två filmer är Lundström och Hübinettes bok Vit Melankoli: En analys av en nation i kris (2020), Ahmeds bok The cultural politics of emotion (2014), Titleys bok Is free speach racist? (2020) samt Sedgewisks text Paranoid Reading and Reparative Reading, or, You’re So Paranoid, You Probably Think This Essay Is About You (2003). Detta alltså utöver den tidigare omnämnda litteraturen kring genreteori och skräckfilm. Dessa val har gjorts eftersom debatterna jag mött i mitt material till stor del berör vithet, vad som är tillåtet att säga eller “politiskt korrekt” samt framförandet av tankar om en så kallad “pk-maffia” eller “woke-maffia” som skulle sätta agendan på dagens skräckfilmer. Dessa är alla ämnen som berörs i de nämnda böckerna och texterna utifrån aspekter om hur människor för konversationer om teman som ras och vithet, genus och demokratifrågor tillsammans med varför dessa diskussioner förs på sådant vis.
En återkommande kritik som förts mot dessa två filmer, Halloween (2018) och Candyman (2021), är som tidigare omnämnts att dessa filmer fokuserar för mycket på det politiska budskapet och därmed förstör skräckfilmsgenren. En del kommentarer går alltså även så långt att de menar att detta är ett resultat av att “woke-maffian”, som i Sverige ofta refereras till som “PK-maffian” i liknande sammanhang, får större utrymme i samhället och även i filmindustrin. Detta kan vi se exempel på i ett inlägg från IMDB’s användarrecensioner av Candyman (2021):
Even if you get free tickets to a screening, burn them. You'll have a much more enjoyable time watching the tickets go up in flames than watching a minute of this boring suck fest of a movie. I used to respect and love Jordan Peele back in his Key and Peele days but looks like the woke mafia and fame got to his head. (Cpt_JackSparrow, 2021)
Användaren Cpt_JackSparrow menar alltså här att Candyman (2021) är helt meningslös att se eftersom “woke-maffian” genom Jordan Peele påverkat filmen i så hög grad. Det finns flera problematiska aspekter av ett citat som det ovan nämnda. Ett av dessa är hur Jordan Peele, som regisserat bland annat skräckfilmerna Get out (2017) och Us (2019) som båda behandlar hur svarta kroppar behandlas negativt i USA, anses bära ansvaret för filmens helhet trots att Peele endast är en av manusförfattarna till filmen. Visserligen har Peele även producerat Candyman (2021) och även fört fram tv-serien Lovecraft Country (2020) som producent vilken även denna behandlar dessa frågor, men det måste påpekas att Nia DaCosta, vilket även görs i podcasten Horror Queers (Lipsett & Thurman, 2021), också är en av manusförfattarna samt att hon även är filmens regissör. Även att filmerna om Candyman är baserade på Clive Barkers novell The Forbidden (Barker, 1991). Ändå tillskrivs alltså Peele ansvaret för hur skräckfilmsgenren påverkats i en politisk riktning. Peele har givetvis även haft en roll i detta i och med att han genom produktion av filmer och serier lyft fram svarta kvinnliga regissörer inom genren, samtidigt är denna typ av kommentar ett sätt att frånta DaCosta ett erkännande för hennes arbete med filmen. Detta berör givetvis även genus, då en man istället får ansvaret och därmed underförstått även skulle fått det eventuella berömmet för filmen om användaren istället hade uppskattat denna. Detta ser vi även exempel på i denna kommentar, även den under användarrecensionerna för filmen på IMDB:
This movie was a pile, but you should already know that going into a Jordan peele movie. 2 scenes that had the best potential and you let us down with a tiny bit of blood spill instead of 8 good kills. I can keep going but as I said you should already know. (indoman4202000, 2021)
DaCosta är med andra ord inte ens värd att nämna i sammanhanget enligt dessa två personer och Peele blir ett hatobjekt som kan ansvara för den eventuella politiseringen av filmen. Sara Ahmed menar att hatet mot vissa grupper (kvinnor, queera personer, svarta personer) kan förklaras genom hur vissa egenskaper och i förlängningen känslor förknippas med dessa personers kroppar (Ahmed, 2014; 52-54). I detta fall berör detta både hur de olika skaparna av filmen behandlas utifrån kön och etnicitet, men även hur filmens kritik av hur svarta personer behandlas i USA tas emot av indoman4202000 och Cpt_JackSparrow. De ser denna typ av kritik implementerad i film, och eventuellt även kritiken i sig, som problematisk och reagerar utifrån sina känslor kring detta när de skriver ett omdöme om filmen i fråga. Eftersom skräckfilm i stort även tidigare fört fram samhällskritik i olika frågor medans dessa två användare menar att Peele påverkat genren till att bli mer politisk blir det därför logiskt att uppfatta deras åsikter som en reaktion på vilka ämnen som tas upp snarare än politiseringen i sig. Användarna uppfattar detta som politiskt men inte tidigare filmer eftersom de reagerar känslomässigt på de teman som förs fram i kritiken, det vill säga hur svarta personer behandlas i USA. Detta kan, utifrån Ahmeds tankar, förstås som en känslomässig reaktion sammanlänkat den debatt detta väcker kring ras och vithet där känslor av hat och särskiljande av olika människor utifrån deras kroppar och gruppidentiteter blir ett sätt att skydda sig mot ett imaginärt hot gentemot dessa personers egen ställning i samhället som tar sig uttryck i fysiska obehagskänslor (Ahmed, 2014; 54). Ahmed menar vidare att vi gör olikhet som sammankopplas med de personer som blir den Andre (Ahmed, 2014; 55). Detta “vi” och “dom” tänkande syns ännu tydligare genom denna kommentar på samma ställe om samma film:
This movie is rascists against white people (...) One of the worst movies ever. Talking about white supremacy and how in today's time no one trusts the police. I am sorry but this movie went too political rather than focusing on creating a efficient horror film. FYI, black lives don't matter but ALL LIVES MATTER! (hookthetrout, 2021)
Här menar hookthetrout till och med att filmen är ett exempel på så kallad “omvändrasism” och delar därmed än tydligare upp grupper i ett “vi” och ett “dom”. Användaren menar även att det är viktigt att poängtera att “alla liv är värdefulla” i motsats till den numera kända parollen från Black Lives Matters-rörelsens framväxt som menar på att svarta personer i USA inte behandlas lika av framförallt polisen. Användaren reagerar således mycket känslosamt, som om filmen i sig vore ett hot gentemot denna persons existens. Detta, precis som tankarna om hur en organiserad politisk korrekthet skulle påverka filmindustrin kan ses som ett exempel på ett sätt att läsa situationen utifrån paranoida tankar och konspirationsteorier. Sedgwick menar att förtryck fungerar genom just paranoida tankar som utgår ifrån en världsbild där dessa teorier och uppfattningar blir logiska (Sedgwick, 2003; 126). I hookthetrout, indoman4202000, Cpt_JackSparrow och, kanske framförallt, hookthetrout’s världsbild finns ett övergripande hot gentemot skräckfilmsgenren i form av en politiskt korrekt lobby och i det senare fallet även en känsla av att vita och kanske vitheten i sig är hotad av ett slags systematiskt hat mot vita personer. I verkligheten säger statistiken kanske något helt annat, men känslan hos dessa personer är ändå att deras maktposition är hotad.
På sätt och vis är den givetvis även det. När makt fördelas om för att uppnå jämlikhet blir resultatet att någon måste dela med sig av den makt de besitter. Lundström och Hübinette menar att denna reaktion gentemot progressiva krafter, som känslorna av att vita personer hotas av en politiskt korrekt rörelse som dessa kommentarer ändå kan sägas anspela, som vuxit sig stark i USA genom högerpopulism och extremhöger kan betraktas som en slags reaktion på den strävan mot jämlikhet som förs i samhället och de framsteg som också gjorts i den kampen (Lundström & Hübinette, 2020; 70). De menar vidare att personer som tidigare varit än mer marginaliserade nu har kunnat få exempelvis arbeten som tidigare endast eller i mycket stor grad varit besatta av vita män vilket skapat en känsla av att dessa vita män nu inte har samma status som tidigare. Att tappa i status orsakar på så sätt en känsla av att vara förtryckt, även när siffrorna motsäger detta. Detta kan vara en delförklaring till hur vissa personer alltså kan mena att de hotas genom att våld gentemot svarta i USA synliggörs som en problembild, exempelvis i Candyman (2018). Det kan även vara en förklaring till att människor argumenterar för att Peele och andra svarta regissörer förändrar skräckgenren negativt när storfilmer inom genren inte längre mer eller mindre uteslutande är regisserade av vita män. Lundström och Hübinette menar också att icke-vita minoriteter historiskt har uppfattats som ett hot mot vitheten (Lundström & Hübinette, 2020; 72) vilket blir mycket tydligt i fallet med Candyman (2018) som till skillnad från majoriteten av skräckfilm från USA med större budget är näst intill helt och hållet skapad, och rollsatt, av och med svarta personer. Detta är alltså inte hur majoriteten av skräckfilmerna ser ut men ändå framstår de få undantag som görs som ett hot mot vitheten enligt delar av publiken. Lundström och Hübinette menar även att det i Sverige ibland lyfts fram argument mot invandring som bygger på en idé om ett så kallat “folkutbyte” där vitheten skulle vara påväg att försvinna från Sverige (Lundström & Hübinette, 2020; 74-75) samt att detta blir tydligt när andelen vita personer anses öka på landsbygden och samtidigt jämnas ut i snabbare takt i städerna (Lundström & Hübinette, 2020; 82-83). Vidare menar de att detta orsakar en polarisering där högerpopulismen blir mer identitetsskapande på landsbygden (Lundström & Hübinette, 2020; 83). Detta kan, om vi applicerar samma utveckling på USA, förklara hur exempelvis Trump fått så stor spridning med sitt högerpopulistiska budskap på landsbygden i USA, även om det här ska påpekas att historien skiljer sig från Sverige i och med hur olika åsikter i fråga om rasism har, och fortfarande blir, behandlade i södra USA respektive större städer. Men om vi ponerar att detta identitetsskapande gentemot högerpopulistiska åsikter även finns på landsbygden i USA kan vi se ännu en eventuell förklaring till den starka reaktion dessa personer ger uttryck för i form av aggression gentemot svarta människor med makt inom exempelvis Hollywood. Detta blir ännu ett hot gentemot vitheten, inte bara i filmbranschen, utan även i de delar av landet där makten centraliseras och den kultur som etableras där. Det ökar distansen mellan vitheten och makten.
Titley menar att det finns en diskurs rörande vad som är rasism och inte i den här typen av konflikter (Titley, 2020; 25). I detta fall skulle vi då kunna mena på att dessa uttalanden om hur Candyman (2021) skulle vara rasistiskt mot vita personer skulle kunna uppsaffat som rasism i sig, medans andra skulle mena att detta inte är applicerbart på den rasism som finns i samhället idag. Det senare utgår dock ifrån att se rasism som något inte längre existerande i vårt samhälle och att debatten således ska kunna breddas och sådant som tidigare ansetts vara rasistiskt användas för att ifrågasätta nutida problem (Titley, 2020; 25-26). Detta argument skulle kunna användas för att just ifrågasätta hur Candyman (2021) fokuserar på rasism och olika typer av våld mot svarta kroppar. Samtidigt blir debatten ojämlik när svarta personer blir tvungna att acceptera ifrågasättandet av deras existens och rättigheter för att överhuvudtaget vara en del av samma debatt på grund av att vita personer uppfattar samhället som bortom rasbegreppet (Titley, 2020; 25). Detta orsakar givetvis ett demokratiproblem där en grupp med större makt tar sig friheten att, inte bara definiera den andres lidande och angripa detta, utan även anser sig ha rätten att ifrågasätta detta utan att kallas rasist, sexist, homofob eller liknande. Att därför utesluta en film som Candyman (2021) på grund av dess tema gentemot rasism är således även ett sätt att tysta en debatt som minoriteter behöver kunna föra fram, vilket i sig orsakar ett demokratiskt problem i samtalet om filmer som utmanar dessa normer.
Utöver att röster höjts gentemot att denna problematik får ta plats inom skräckfilm med större budget finns också ett problem vad gäller de argument som rör hur detta förhåller sig till originalet. Ett exempel på detta kan vi se i recensionerna av originalet, Candyman (1992) på IMDB:
Amazing. (...) It was more of a cerebral thriller than I remember it as a kid. After seeing Jordan Peele's woke version, I had to go back and see the original. I have to say after being severely disappointed by the mentally ill Peele, this movie was quite refreshing. (mbrahm, 2021)
Användaren här menar alltså att originalfilmen ger publiken något som den nyare versionen inte gör eftersom Peele varit inblandad i denna. I denna kommentar kan vi ana att det är hur den nyare filmen lyfter fram problematiken med hur svarta behandlas i USA som “förstör” denna i relation till originalet, detta utifrån att Peele anges vara orsaken till filmens problem, precis som i de tidigare exemplen. Kommentaren är inte heller ensam om att framföra detta, även om majoriteten av dessa finns under den nyare filmens recensioner. Även detta måste dock sägas troligen vara kopplat till ett agg gentemot temat i sig och att det nu framförs mer tydligt, för originalet som refereras är även den innehållande en kritik gentemot hur svarta behandlas genom historien, men även genom gentrifiering och novellen som filmerna bygger på tangerar samma teman. Möjligen skulle det kunna tänkas att det är den historiska aspekten, och mängden medarbetare som inte är vita som kan orsaka en sådan skillnad i förhållandesättet gentemot filmerna. Givetvis kan nostalgi även spela roll, så som i många fall där det finns fans kring en franchise, men samtidigt är Candyman (2018) troget originalets teman. Den historiska aspekten som skulle kunna tänkas påverka reaktionerna, att den äldre filmen mindre tydligt avhandlar de nutida problemen och i större utsträckning USAs historia gällande slavhandel, medans den nyare filmen mer tydligt kritiserar nutiden, skulle kunna vara kopplad till det tidigare nämnda resonemanget att rasism skulle vara något överspelat, att vi inte längre bör föra dessa debatter samt att vitheten i större grad är hotad i det samtida samhället. Statistiken verkar tala i motsatt riktning, att rasism i stor grad fortfarande är ett problem och att det snarare handlar om att samhället rör sig mot ökade rättigheter för minoriteter men att vita heterosexuella män i stor utsträckning fortfarande har den största makten i det västerländska samhället. Men känslan hos dessa personer verkar vara något annat. De ger uttryck för en slags melankoli över förlusten av de äldre tiderna och vithetens makt då (Lundström & Hübinette, 2020; 93). En tid då skräckfilmen som gick upp på bio i väst regisserades av näst intill uteslutande vita män och få svarta personer fick vara en del av produktionen. Att vi nu rör oss mot något annat, där andra människor får ta plats inom genren utan att det begränsas till blacksploitation eller konventioner om hur denne alltid dör först, rör uppenbarligen upp starka känslor, trots att detta fortfarande inte är normen.
Detta är dock inte bara begränsat till att röra svarta kroppar utan fenomenet existerar även när andra grupper som är eller tidigare varit i minoritet eller utsatt position inom genren gör sig påminda, vilket vi kan se exempel på i fallet med Halloween (2018) och recensionerna på IMDB rörande denna:
Get off your high horses. (...) Does every movie need to have an agenda like this? I mean Ghostbusters remake was an absolute feminist trash pile, yet when someone (a male) said they didn't like it, they were immediately attacked for being sexist. And now...this. Can I just go see a movie without agendas having to be thrown in my face? Halloween is a horror movie; that is literally the only reason I would want to see it. I want to jump, have a giggle, then leave the theater with friends and discuss whether it was good or bad or our favorite parts. I don't want to ever leave a horror movie to discuss how feminist is was or wasn't because I simply don't care.....that's not my reason for going in the first place. Period. PS Feminism shouldn't be about revenge. It should be about equality. This is a movie. Not real life. (francescobrosolo, 2018)
Här uttrycks det återigen att filmer och skräckfilmer rör sig mot ett politiserat håll, detta trots att skräckfilm som tidigare påpekats historiskt har använts för just samhällskritik. Det framhävs även att feminism inte ska uttryckas genom hämnd, ett argument som ofta höjs även när hämnden är fiktiv. Samtidigt är populariteten för filmer i genren raperevenge näst intill utan denna kritik trots att temat ofta alltså går ut på att använda just fiktiv hämnd för att framhålla feministisk kritik. Och användaren poängterar just detta i slutet av sin egen kommentar, det här är en film och inte verkliga livet. Trots detta blir alltså francescobrosolo provocerad av att filmen för fram en kritik gentemot samhällets normer rörande kvinnor. Återigen finns hotet från en utsatt grupp genom att denna för fram de problem som denna grupp möter genom skräckfilm. Även här är vissa åsikter sammankopplade med vilka kroppar de berör. Kroppar som behandlas olika beroende på känslor och antaganden som är kopplade till dessa. Ahmed menar att dessa värden kan klibba fast vid kroppar och att denna klibbighet i sig orsakar en känsla av äckel men även just de egenskaper och känslor som klibbar fast som också orsakar dessa känslor (Ahmed, 2014; 92). på det sättet kan vi se att begrepp som är tätt kopplade till hat, så som underlägsenhet, och i detta fall kanske även femininitet, finns så tydligt etablerade på dessa kroppar att när detta ifrågasätts i någon form orsakar ändå själva vetskapen om denna koppling ett obehag. Att vända på roller och låta kvinnor ta plats är därmed provokativt och allt för politiskt enligt samma logik som den rörande Candyman (2021). I fallet med Halloween-franchisen finns även en än större skara fans som kan bli provocerade, och i många fall även blir det för varje film. Intressant nog är Halloween (2018) närmare originalet än uppföljare och har också fått möjligheten att tonsättas av samma person som originalet, nämligen John Carpenter. Ändå är många provocerade av hur filmen innehåller samhällskritik. Ännu ett exempel ser vi i denna recension av samma film på IMDB:
Avoid at all costs! (...) I turned this off after about 40 minutes (blu-ray). I couldn´t stand any more of this garbage. John Carpenter must have been paid truck loads of money for agreeing to do the score. The writer and director should be driven out of Hollywood forever. This is just another WOKE- and PC-movie. I don´t know why they keep on making them? One thing I do know though; it is not about making great (or even good) films. Michael Myers has become a random killing machine. Killing people here and there whenever he feels like it. Killing spree deluxe, if you like. He was never like that in the original. Everything he did served a demented and twisted purpose. In the original he even hinted some sort of humanity, when Tommy Doyle bumps into him at the school yard (after Tommy´s been bullied seconds earlier). He didn´t kill children (Judith Myers was a teenager). In this piece of garbage he does. That just sickens me. And of course all males are; wimps, useless, lame and weak. The character of Laurie Strode should be locked up at the same asylum as Michael. As far as I am concerned, she is as deranged as Michael. For me, the "Halloween" franchise consists of the 1978 original, "HII", "HIII" and the quite decent "H20". My rating of two stars is for..well, I don´t know? Nostalgia? The music? By the way: "Halloween III" is a great little horror movie (to the "HIII" haters out there)... (jansundstedt, 2021)
Här lyfts flera problem med filmen fram, men även att rollerna blivit ombytta orsakar en slags provokation hos användaren jansundstedt, trots min egen och andras uppfattning om hur denna närmar sig originalet. En sådan uppfattning kan givetvis vara väldigt olika från person till person. Samtidigt har jag upptäckt, efter mina analyser av kommentarerna på IMDB, att motståndet gentemot Halloween (2018) på grund av framförandet av politiska poänger är mycket mindre än det som kan ses mot Candyman (2021). Detta trots att Candyman (2021) i större utsträckning håller sig till samma kritik som originalet. Detta leder mig till slutsatsen att det är än mer provocerande med svarta personer representerade i film än kvinnor, vilket är anledningen att detta fokuserats mycket mindre än min initiala tanke var. Det återstår dock att undersöka vidare med fler filmer inom genren och dess mottagande. Båda filmerna har i sin helhet fått bra betyg för skräckgenren på IMDB, vilket gör fortsatt analys av recensionerna än mer intressant.
Källor, material och litteraturlista
Referenser, filmer:
Craven, W. (Regissör). (1972). The Last house of the left [Film]. USA: Sean S. Cunningham
Films; The Night Company; Lobster Enterprises.
Carpenter, J. (Regissör). (1978). Halloween [Film]. USA: Compass International Pictures;
Falcon International Productions.
Green, G. D. (Regissör). (2018). Halloween [Film]. USA: Miramax Films; Blumhouse
Productions; Trancas International Films; Rough House Pictures.
Rose, B. (Regissör). (1992). Candyman [Film]. USA: Propaganda Films; PolyGram Filmed
Entertainment
DaCosta, N. (Regissör). (2021). Candyman [Film]. USA: Metro-Goldwyn-Mayer; Bron
Creative; Monkeypaw Productions.
Bruckner, D. (Regissör). (2022). Hellraiser [Film]. USA: Spyglass Media Group; Phantom
Four Films.
Peele, J. (Regissör). (2017). Get out [Film]. USA: Blumhouse Productions; QC
Entertainment; Monkeypaw Productions.
Peele, J. (Regissör). (2019). Us [Film]. USA: Monkeypaw Productions; Perfect World
Pictures.
Green, M. (Skapare). (2020). Lovecraft country [TV-Serie]. USA: Monkeypaw Productions;
Bad Robot Productions; Warner Bros. Television Studios.
Feig, P. (Regissör). (2016). Ghostbusters [Film]. USA: Columbia Pictures; Village Roadshow
Pictures.
Referenser, Litteratur och andra källor:
Lundström, C., & Hübinette, T. (2020). Vit melankoli: En analys av en nation i kris.
Makadam.
Ahmed, S. (2014). The cultural politics of emotion (Second ed.). Edinburgh University Press.
Sedgwick, E. K. (2003). ”Paranoid Reading and Reparative Reading, or, You’re So Paranoid,
You Probably Think This Essay Is About You”. In Touching feeling (pp. 123-152).
Duke University Press: New York.
Titley, G. (2020). Is free speech racist?. John Wiley & Sons.
Neale, S. (1990). Questions of Genre. Screen (London), 31(1), 45-66.
Wood, R. (2002). The American nightmare : Horror in the 70s. I M. Jancovich. (Red.),
Horror, the film reader (In focus) (s. 25-32). London ; New York: Routledge.
Lowenstein, A. (2005). Shocking representation : Historical trauma, national cinema, and
the modern horror film (Film and culture).
Clover, J. C. (2015). Men, Women, and Chain Saws : Gender in the Modern Horror Film
Updated Edition (Updated edition with a New preface by the author. ed., Princeton
Classics ; 15). Princeton, NJ: Princeton University Press.
Cohen, J. J. (1996). Monster theory : Reading culture. Minneapolis: University of Minnesota
Press.
Barker, C. (1991). “The forbidden”. I C. Barker Books of blood: 5. London: Sphere Books.
Lipsett, J. & Thurman, T. (1 September 2021). Candyman (2021) [Poddsändning]. Bloody
Disguisting; Patron. https://www.patreon.com/posts/55578470
Comments
Post a Comment