"Förlust och skräck i Europeisk film", Short essay from 2022.

Denna text utgår ifrån två filmer från olika länder i Europa, men med en gemensam genre och gemensamma teman. Dessa två filmer är À l'intérieur (2007) eller Inside som är den Engelska titeln, en Fransk skräckfilm regisserad av Julien Maury och Alexandre Bustillo. Den andra filmen är Antichrist (2009), en experimentell skräckfilm till största del från Danmark i regi av Lars von Trier. Båda dessa filmer närmar sig teman såsom förlust av en närstående, depression och rädslan för att, eller sorgen efter att, förlora ett barn. Båda filmerna centrerar även handlingen på moderskapet, men närmar sig detta ämne på olika sätt. I båda fallen är filmerna även regisserade av män trots att de i stor utsträckning handlar om kvinnor. Även hur detta görs, vilken roll och plats kvinnorna får ta, skiljer sig mellan filmerna. Samtidigt delar dessa filmer inte bara genre, teman och tidsperiod, utan tangerar också olika former av extremare konstfilm. Detta genom den europeiska konstfilmshistorien, och framförallt de senare årens utveckling inom densamma som närmat sig den klassiska europeiska skräckfilmen (Olney, 2013 ; 225).

I À l'intérieur (2007) presenteras publiken först för en bilkrock där vi ser ett foster skadas, följt av en långa förtexter med stora mängder blod och melankolisk musik. Vi följer sedan en kvinna, Sarah Scarangella (Alysson Paradis), som vi förstår förlorat sin make i en bilolycka några månader tidigare och nu är lämnad ensam med sin graviditet. Hon har mindre skador kvar i ansiktet efter olyckan, är höggravid och vi förstår även att hon jobbar som fotograf åt en tidning, vilket oroar hennes mamma som tycker att det händer mycket i staden och tar upp några bilbränder som exempel. Vi får även veta att hennes chef tänkt köra henne till sjukhuset dagen efter. Sarahs verklighet presenteras i vintertid med ett kallt, blåaktigt ljus och till melankoliska toner. Hon är tydligt nedstämd och lätt irriterad och vill vara själv under julaftonen. Vi som publik känner hennes sorg över förlusten när hon ser andra barn och i hennes självvalda ensamhet, men även en känsla av att vilja klara det mesta själv och hantera sorgen och födseln på sitt sätt. Hon minns sin man och försöker hantera väntan på barnet samtidigt ensam med sin katt, men förföljs av traumatiska minnen från olyckan och mardrömmar. Sent på kvällen knackar en annan kvinna på, en kvinna som inte presenteras vid namn utan kallas “La Femme” i eftertexterna (Béatrice Dalle). “La Femme” ber om hjälp och menar att det är farligt på gatan utanför. När Sarah inte vill öppna dörren och hävdar att hennes man sover börjar kvinnan utanför bli hotfull och visar sig veta exakt vem Sarah är samt att hennes man är död. Härifrån trappas filmen upp till ett skräckscenario där “La Femme” försöker ta sig in i huset, och tillslut lyckas, medans Sarah på olika sätt försöker få hjälp från polis och vänner. Den mycket hotfulla “La Femme” visar sig även vara brutalt våldsam med ett enda mål: att ta ut Sarahs barn ur hennes kropp för att behålla det själv, till varje pris. Filmen är oerhört blodig och innehåller väldigt starka scener där de två kvinnorna på olika sätt skadar varandra, samtidigt som ingen utifrån verkar kunna göra någonting för att hjälpa den gravida kvinnan. Bit för bit får vi även reda på hur “La Femme” känner till Sarah och varför hon vill åt hennes barn.

À l'intérieur (2007) är en film som är både vacker och fruktansvärd och som förmedlar en känsla av skräck, våld och blod eller så kallad gore på ett sätt som påverkar mig som tittare rent fysiskt. Publiken känner både den fysiska och psykiska smärtan som huvudpersonerna genomgår. Under slutet av 1990-talet och framförallt första delen av 2000-talet kom en våg av liknande filmer, ibland refererad till som New French Extremity, en term myntad av kritikern James Quandt år 2004 (McGillvray, 2020 ; 122) där filmer såsom, förutom À l'intérieur (2007), Haute Tension (2003), Frontière(s) (2007) och Martyrs (2008) kan räknas tillhöra subgenren. Dessa filmer har framställts som “oförglömliga, oroande och djupt Franska” (West, 2016; 5, min översättning). Detta kan sammankopplas med Frankrikes blodiga och koloniala historia (West, 2016; 13) men även den problematiska synen på invandring, terrorism och kriminalitet som finns i Europa idag (Archer, 2019; 201). Även i À  l'intérieur (2007), så som i Banlieue 13 (2004) eller District 13 (Archer, 2019; 192-193), ser vi en värld där Frankrike hemsöks av våldsamma upplopp och kriminalitet som här skildras genom tv-inslag och korta kommentarer från närstående om osäkra gator. Det sägs i princip i förbifarten, men ändå är det invävt i berättelsen (West, 2016; 159). Samtidigt är det komplicerat att förklara en film som “europeisk” eller för den delen “nationellt typisk”, eftersom detta är beroende av en kontext kring var, och kanske framförallt när, en film är skapad (Elsaesser, 2005; 14). Alla i denna text hittills omnämna filmer är producerade under de första tio åren av 2000-talet, vilket också var den period då Europa precis kommit in i en period där positiviteten för Europa och migration till och inom EU var mycket stor, för att sedan under dessa år, dala kraftigt till det motsatta (Liz, 2016; 26). Samtidigt som dessa komplexa teman återspeglas i filmerna så blev dessa, tillsammans med andra europeiska skräckfilmer från samma period, såsom Rec (2007), Låt den rätte komma in (2008) och Antichrist (2009), väl mottagna i andra delar av världen vilket gav en positiv utveckling för skräckfilm från Europa (Olney, 2013; 219). Samtidigt har europeisk skräckfilm och konstfilm traditionellt varit svåra att skilja från varandra (Hawkins, 2001; 128) vilket även kan anses vara ett problem i fallet med just Antichrist (2009).

I filmen Antichrist (2009) blandas experimentell konstfilm med skräck och förtvivlan. Vi möter ett par, “Han” (Willem Dafoe) och “Hon” (Charlotte Gainsbourg) som i filmens första scen förlorar sitt barn. I svartvitt ser vi hur föräldrarna är mitt i en sexakt och inte upptäcker i tid att det lilla barnet tagit sig ut ur sitt rum och upp till ett fönster där barnet faller rakt ut i natten. Händelseförloppet har saktats ned och är tonsatt med klassisk musik. Detta liknar den presentation vi möts av i  À  l'intérieur (2007) där filmen börjar med en fruktansvärd förlust till lågmälda toner och sätter således också en ram för den kommande handlingen. Det här är två filmer om förlusten av en närstående och den tunga sorg detta för med sig. I Antichrist (2009) fortsätter handlingen sedan med att illustrera förlusten genom hur “Hon” utvecklar grava besvär med ångest och hur “Han”, som arbetar som psykolog, försöker bota sin fru trots att detta för publiken uppenbart är svårt när de är så nära varandra och mitt inne i en gemensam sorg. “Han” tycker att ett bra sätt att hantera hennes sorg och ångest är att de tillsammans åker till sitt sommarhus i Eden och försöker bearbeta tidigare händelser där långt ifrån omvärlden. Det visar sig dock att det inte bara är svårt för att de är så nära varandra, utan även för att brister i deras förhållande och förhållandet mellan modern och barnet innan förlusten inte varit det allra bästa. “Hon” verkar även ha gått alltför djupt in i sitt avhandlingsprojekt som undersöker historia runt förföljelsen av kvinnor som betraktas som häxor, vilket även påverkar henne djupt när hon åter är i Eden. Samtidigt finns det ett hot från naturen, både genom djur och omgivningar, som tar sig allt närmre och resulterar i en utveckling som kan tolkas både psykologiskt och övernaturligt, men som i grund och botten handlar om sorg och djup depression. Antichrist (2009) är den första i vad som kallats Lars von Trier’s depressions trilogi i vilken Melancholia (2011) och Nymphomaniac (2013) är de uppföljande delarna. Lars von Trier anses ofta vara en av de mer kända regissörerna från Europa (Elsaesser, 2005 ; 20) och han anses som en typisk dansk regissör, trots att han numera sällan gör filmer med särskilt stor andel danska skådespelare eller danska som talat språk (Elsaesser, 2005 ; 15). Samtidigt är von Trier kontroversiell och har hamnat i rampljuset för nazistiska uttalanden (Liz, 2016; 56). Oavsett om dessa är sagda för att specifikt orsaka kontrovers eller för att de överensstämmer med von Triers egna åsikter, är han en regissör som rör upp känslor. Detta även med sina filmer, som satte Danmark på kartan redan under 1995 då han var en del av Dogme 95-rörelsen och en av de som nedtecknade ett manifest för denna filmstil (Fowler, 2002; 83-84). Samtidigt är det svårt att mena att von Trier skulle fortsatt att hålla sig till denna tradition, utan utvecklats i en annan riktning. Snarare verkar von Triers filmer blivit allt mer påverkade av hans egen smak och konst och kan i stort kanske mer betraktas som Europeisk filmskapare av konstfilm (Elsaesser, 2005 ; 56 ; 76). von Triers nazistiska uttalanden till trots har han kommenterat sin tidigare film, Dogville (2003), som handlar om en kvinna (Nicole Kidman) som kommer till en by och hur relationen mellan byns invånare och henne utvecklas, som en potentiell kommentar till de i Danmark kraftigt ökande högerextrema krafterna under samma år (Elsaesser, 2005 ; 123). En förändring, som tidigare nämnts, pågick inom hela europa och alltså även var synlig i Fransk film från samma tidsperiod.

Samtidigt som Antichrist (2009) och À l'intérieur (2007) har stora likheter innehåller de dock även skillnader. Detta främst i förhållandet till hur kvinnorna gestaltas i filmen. Även om båda filmerna lyfter fram våldsamma kvinnor - “Hon” i Antichrist (2009), som potentiellt vanvårdat sitt barn och angriper sin make och sig själv med könsstympning och “La Femme” i À l'intérieur (2007) som bland annat hugger huvudpersonen Sarah med en gigantisk sax - så blir utfallet i À l'intérieur (2007) ett helt annat. Det finns en tydlig styrka och samtidig antydan till ondska hos kvinnorna och deras relation till moderskapet i båda filmerna. Men där Antichrist (2009) går att tolka som att kvinnan i grunden är ond, den som förleder mannen likt Eva i Edens lustgård och “Hon” i filmens Eden, så är kvinnorna i À l'intérieur (2007) i centrum för allt. Det är en film där män i princip inte tar någon plats alls. Det handlar om två kvinnors kamp om moderskapet, näst intill inga män är närvarande. Visserligen finns det ett starkt fokus på kroppen där det skulle kunna antas spegla de regissörernas fokus, den manliga blicken på kvinnorna (Mulvey, 1989; 19-20). Det finns även en sadistisk aspekt i våldet som på sätt och vis kan tolkas som penetrerande med exempelvis vassa och orimligt stora objekt (Clover, 2015; xii), men samtidigt är detta våld inte ensidigt och inte heller utan förklaring. Det finns ett maktspel i våldet och de underliggande tankarna kring detta som ser helt annorlunda ut.

Samtidigt är detta en relativt minimal skillnad, och för att framställas som en del av en “djupt Fransk rörelse” (new french extremity) så är skillnaderna inte så stora som de hade kunnat vara. Båda filmerna bygger upp en känsla av förlust, hopplöshet och sorg. De övergår till att visa en reaktion på denna förlust, apati, ångest och depression. Utifrån detta byggs sedan en allt mer våldsam historia kring hur förlust och rädsla hanteras. I båda fallen ser vi även ett extremt våld som skiljer sig kraftigt mot vad vi ser generellt i filmer, men som är vanligt inom vissa subgenrer av skräckfilm, såsom new french extremity. Vidare rör sig båda filmerna mot ett crescendo där våldet eskalerar och övergår i en blodig förlikning med verkligheten. Filmerna innehåller med andra ord inte bara samma dramaturgiska kurva, utan behandlar ämnet i sig på liknande sätt. Samtidigt finns det mycket skillnader i filmerna, speciellt vad gäller det visuella framställandet. Men min tolkning blir ändå slutligen att ingen av dessa filmer kan representera en nation i sig, men båda kan visa oss hur både skräck och konstfilm i Europa utvecklades parallellt under första delen av 2000-talet.

Referenser, litteratur:

Archer, N. (2019).  Paris je t’aime (plus): Europhobia as Europeanness in Luc Besson and 

Pierre Morel’s Dystopia Trilogy. I A. Timoshkina, M. Harrod & M. Liz (Reds.) The 

Europeanness of European cinema : Identity, meaning, globalization (ss. 189-202). 

London, England: I.B. Tauris.

Clover, C. (2015). Men, Women, and Chain Saws : Gender in the Modern Horror Film - 

Updated Edition (Updated edition with a New preface by the author. ed., Princeton 

Classics ; 15). Princeton, NJ: Princeton University Press.

Elsaesser, T. (2005). European cinema : face to face with Hollywood (Film culture in 

transition). Amsterdam: Amsterdam University Press.

Fowler, C. (2002). The European cinema reader. London ; New York: Routledge.

Hawkins, J. (2001). Sleaze mania, Euro-trash, and high art : The place of European art 

films in American low culture. I Jancovich, M. (Red.), Horror, The Film Reader (In 

focus : Routledge film readers s. 125-134). London: Routledge.

Liz, M. (2016). Euro-visions : Europe in contemporary cinema. New York: Bloomsbury 

Academic.

McGillvray, M. (2020) The Feminist Art Horror of the New French Extremity. I A. Peirse 

(Red.), Women Make Horror : Filmmaking, Feminism, Genre (ss. 122-132). New 

Brunswick, New Jersey: Rutgers University Press.

Mulvey, L. (1989). Visual and other pleasures (Language, discourse, society). Basingstoke: 

Macmillan.

Olney, I. (2013). Euro horror : classic European horror cinema in contemporary American 

culture (2nd ed., New directions in national cinemas). Bloomington: Indiana 

University Press.

West, A. (2016). Films of the new French extremity : visceral horror and national identity. 

Jefferson, North Carolina: McFarland & Company, Inc., Publishers.

Referenser, filmer:

Balagueró, J. (Författare & Regissör), Berdejo, L. A. (Författare) & Plaza, P (Författare & 

Regissör).(2007). Rec [Film]. Spanien: Casteleo

Ajvide Lindqvist, J. (Författare) & Alfredsson, T (Regissör). (2008). Låt den rätte komma in 

[Film]. Sverige: EFTI AB

Aja, A. (Författare & Regissör), & Levasseur, G. (Författare). (2003). Haute Tension [Film]. 

Frankrike: Alexandre Films; EuropaCorp.

Besson, L. (Författare), Naceri, B. (Författare) & Morel, P. (Regissör). (2004). Banlieue 13 

[Film]. Frankrike: EuropaCorp; TF1 Films Production; Canal++

Bustillo, A. (Författare & Regissör), & Maury, J. (Regissör). (2007). À l'intérieur [Film]. 

Frankrike: BR Films; La Fabrique de Films.

Gens, X. (Författare & Regissör). (2007). Frontière(s) [Film]. Frankrike; Schweiz: BR Films; 

Cartel Productions; Chemin Vert; Pacific Films.

Laugier, P. (Författare & Regissör). (2008). Martyrs [Film]. Frankrike; Kanada: Eskwad; 

Wild Bunch; TCB Film.

von Trier, Lars (Författare & Regissör). (2009). Antichrist [Film]. Danmark; Frankrike; 

Italien; Sverige; Tyskland; Polen: Zentropa Entertainments; arte 

France Cinéma; Canal+; Danmarks Radio; Film i Väst; Svenska Filminstitutet; 

Sveriges Television; ZDF.

von Trier, Lars (Författare & Regissör). (2003). Dogville [Film]. Danmark; Frankrike; 

Nederländerna; Sverige; Tyskland/U.K.: Filmek AB; Zoma 

Films UK; Canal+; France 3 Cinéma.

von Trier, Lars (Författare & Regissör). (2011). Melancholia [Film]. Danmark; Frankrike; 

Sverige; Tyskland: Zentropa Entertainments; Memfis 

Film; Slot Machine; Liberator Productions; Film i Väst; Danmarks Radio; Arte 

France Cinéma; Sveriges Television; Canal+; Centre national du cinéma et de l'image 

animée; CinéCinéma; Edition Video; Nordisk Film; Det Danske Filminstitut; 

Eurimages; Swedish Film Institute; Filmstiftung Nordrhein-Westfalen.

von Trier, Lars (Författare & Regissör). (2013). Nymphomaniac [Film]. Belgien; Danmark; 

Frankrike; Tyskland: Zentropa Entertainments; Slot Machine; 

Caviar Films; Zenbelgie; Arte France Cinéma; Film i Väst; Arte GEIE; Danish Film 

Institute; Film- und Medienstiftung NRW; Eurimages; Deutscher Filmföderfonds; 

Centre National du Cinéma et de l'Image Animée; Swedish Film Institute; Flanders 

Audiovisual Fund; DR/Nordisk Film; Canal+; Den Vestdanske Filmpulje; Ciné+; 

Heimatfilm.

(Essay written in 2022 by Iris Landar Lygren)