"Reflections on rape and revenge" from 2021.

Under 1970-talet växte intresset för den så kallade “rape and revenge”-berättelsen. En subgenre till exploitation film. En av de mer uppmärksammade filmerna inom genren är I spit on your grave (1978) i regi av Meir Zarchi. Filmen blev framförallt uppmärksammad som “smaklös” och fick generellt dålig kritik, men har ändå blivit en kultklassiker som påverkat genren (Clover 2015:114, Schubart 2007:84-85). 2010 gjordes en nyinspelning av filmen som regisserades av Steven R. Monroe. Historien om ett offer för våldtäkt som tar ut sin hämnd är inte något som uppkom på 1970-talet, det är en gammal berättelse, men intresset blev större och med det lades en grund för hur genren skulle komma att utvecklas (Schubart 2007:84). Genren har kanske främst varit stor inom skräckfilm (Clover 2015:114-115), men återfinns inom en rad olika genrer inom allt från action till drama (referens Schubart). Vi kan se hur allt ifrån drama filmer som Dogville (2003) av Lars von Trier till stora filmer som Kill Bill Vol. 1 och 2 (2003, 2004) av Quentin Tarantino inspirerats av rape and revenge-berättelsen. 

I Kill Bill Vol. 1 och 2 cirkulerar hela handlingen kring hämnd. Beatrix Kiddos, eller “The Brides” (Uma Thurman) hämnd på Bill (David Carradine) som avrättat alla medverkande på repetitionen inför hennes bröllop och lämnat henne att dö, till råga på allt medans hon var höggravid med vad som ska visa sig vara Bills barn. Filmen följer hennes resa för att ta hämnd på alla de som deltog i vålds handlingarna mot henne, hennes tidigare “kollegor” inom lönnmördar yrket. Den blodiga resan börjar kronologiskt med att Beatrix vaknar ur en koma, även om filmerna inte presenteras i kronologisk ordning. Filmerna fokuserar generellt inte på hämnd för just våldtäkter, utan mer för det brutala våld hon utsatts för. Men det finns en scen som direkt hänvisar till rape and revenge-subgenren, när Beatrix just vaknat ur sin koma och förstår att en i personalen på sjukhuset sålt hennes kropp under åren hon varit där. Hon dödar först torsken och hämnas senare även på ett brutalt sätt mot mannen som sålt henne. Detta är, som Schubart påpekar, Tarantinos hommage till rape and revenge-subgenren (Schubart 2007:83). Att sticka in hyllningar till olika filmer och genrer är ett återkommande grepp i Tarantinos filmer, och här blir detta ett sätt att visa sin respekt för genren trots det mer generella hämnd temat i filmerna. 

Det blir en kompromisslös blodig hämnd där mord är en självklar utgång, till skillnad från hur temat behandlas i exempelvis Thelma & Louise (1991) av Ridley Scott. Här är hämnden något ogenomtänkt och som i sig orsakar stora problem. Filmen börjar med att presentera huvudkaraktärerna och låter oss förstå att relationen mellan Thelma (Geena Davis) och hennes man är allt annat än bra. Vi förstår att hon är förtryckt av sin man och att Louise (Susan Sarandon) är hennes bästa vän. De åker på en resa för att roa sig, något Thelma inte berättar för sin man, och första kvällen tillbringar de på en nattklubb. Thelma dansar med en man som senare försöker våldta henne på parkeringen och Louise som vill skydda sin vän och dessutom har en historia av att själv ha utsatts för våldtäkt skjuter mannen på parkeringen. Resterande av filmen följer deras flykt undan rättvisan då de inte litar på att samhället skulle skydda dem eftersom kvinnor så sällan blir trodda och istället ofta behandlas som att de får “skylla sig själva”. Under flykten uppkommer fler situationer där de utmanar könsnormerna och det förtryck kvinnor dagligen utsätts för. Det här är inte en lika typisk rape and revenge-berättelse. Temat finns där, men våldtäkten och hämnden sker under loppet av några minuter i början av filmen. Istället blir den ganska typisk för subgenren på ett annat sätt, att kvinnor tar sin hämnd på det patriarkat som förtrycker dem. Detta är en återkommande del av subgenren som är mer eller mindre tydlig, men tyvärr ofta ändå speglas ur ett manligt perspektiv (Clover 2015:152-154). Våldtäkten krävs på sätt och vis för att rättfärdiga hämnden, men hämnden på ett förtryckande samhälle skulle ur den utsattas perspektiv kanske inte behöva motiveras med en sådan handling.

I Enough (2002) i regi av Michael Apted, får vi istället just en film i rape and revenge-anda som just inte tar upp våldtäkt som det faktiska motivet till hämnd. Här är det den fysiska och känslomässiga misshandeln som leder till att huvudkaraktären, Slim (Jennifer Lopez) flyr med sin dotter och senare planerar sin hämnd för att till slut bli kvitt sin plågoande, hennes make och pappan till deras gemensamma dotter. Filmen börjar med att visa hur fint de verkar ha det, men när maken Mitch (Billy Campbell) visar sig ha varit otrogen framkommer det att han inte bara har en fruktansvärd kvinnosyn, utan även anser sig ha rätten att misshandla sin fru och använda sin makt och sina pengar till att försöka förstöra Silms liv på alla tänkbara sätt när hon tillslut vågar fly med deras dotter. När alla andra sätt verkar vara omöjliga blir hämnd det sätt som Slim tar till. Filmen skildrar ett återkommande problem i vårt samhälle, men med ett slut som knappast skulle vara en möjlighet för de flesta kvinnor i hennes situation. Det är också tydligt att det handlar om en blockbuster film, som främst berör problemet på ytan och inte med en djupare analys. Kvinnan framställs även som totalt underställd mannen, men har den klassiska vändningen inom subgenren rape and revenge där detta vänder till det totalt motsatta (Schubart 2007:98-99).Sammantaget är dessa filmer väldigt olika varandra, inte bara pga. att de tillhör olika genrer utan även vad gäller vilka delar av rape and revenge-berättelsen som de tagit fasta på och hur de framför detta. Rape and revenge trappas ofta upp långsamt för att sen vända helt och på ett rätt utdraget sätt låta huvudpersonen hämnas fritt. Ingen av dessa tre filmer har just den uppbyggnaden, men det är tydligt att de inspirerats av subgenren och på sätt och vis tillhör denna.

Källor och omnämnda filmer:

Clover, Carol (2015). Men, Women, and Chain Saws: Gender in the Modern Horror Film. (Updated edition.) [Elektronisk resurs]. Princeton, N.J.: Princeton University Press.

Schubart, Rikke (2007). Super bitches and action babes : the female hero in popular cinema, 1970-2006. [Elektronisk resurs]. Jefferson, N.C.: McFarland & Company, Inc., Publishers.

Dogville (2003)  [Film]. Regissör: Lars von Trier. Denmark: Zentropa Entertainments.

Enough (2002) [Film]. Regissör: Michael Apted. USA: Winkler Films. 

I Spit on your grave (1978) [Film]. Regissör: Meir Zarchi. USA: Cinemagic Pictures. 

I Spit on your grave (2010) [Film]. Regissör: Steven R. Monroe. USA: CineTel Films. 

Kill Bill Vol. 1 (2003) [Film]. Regissör: Quentin Tarantino. USA: A Band Apart.

Kill Bill Vol. 2 (2004) [Film]. Regissör: Quentin Tarantino. USA: A Band Apart.

Thelma & Louise (1991) [Film]. Regissör: Ridley Scott. USA: Pathé Entertainment, MGM.

(Reflections written by Iris Landar Lygren in 2021)