"Annihilation och Solaris, skräck och det Andra.", analysis from 2021.

Science fiction (sf) är nära besläktat med flera andra genrer inom så kallad fantastik, däribland fantasy och skräck (Määttä, 2006; 52). Även dystopiska verk har en nära sammankoppling till sf-litteratur såväl som skräck. Detta gäller genren i stort i allt från film till litteratur. Det finns många forskare inom fältet som försökt motsätta sig detta (Määttä, 2006; 53) men detta till trots är genrerna tätt sammankopplade. I såväl filmer som Ridley Scotts Alien (1979) och John Carpenters The thing (1982) som i litteratur exempelvis författaren H.P. Lovecrafts samlade noveller och Mary Shelleys Frankenstein (Shelley, 2015) som publicerades för första gången 1818 är både skräck och sf närvarande genrer. Även i mer nutida litteratur som Stanisław Lems Solaris (Lem, 1973) som publicerades första gången år 1961 och den än mer nära i tiden Annihilation (VanderMeer, 2014) av Jeff VanderMeer kan räknas till både skräck och sf. Två gemensamt återkommande teman för alla de ovan nämnda verken är både en form av monstrositet och det Andra. Dessa teman är vanliga inom både skräck och sf-verk, ofta sammanfaller dessa genrer genom att det Andra representeras av en alien, men även andra monster förekommer i verk som överlappar genrerna, exempelvis den varelse som väcks till liv i just Mary Shelleys Frankenstein (Shelley, 2015). Gemensamt blir en slags främmandegöring vilket kan uppstå genom exempelvis en kritik av nutiden genom en fiktiv raserad värld t.ex. i en dystopi (Määttä, 2016; 76) som i Wyndhams Day of the Triffids (Wyndham, 1954) eller genom ett monster i form av exempelvis en alien, vilket även det framförs i sagda verk som så kallade Triffider, men också i en mängd andra former inom film och litteratur som korsar genrerna skräck och sf.

Ett monster är per definition det Andra. Oavsett om monstret framställs som något farligt eller ej är monstret främmande (Kerslake, 2010; 20). Enligt Jeffrey Jerome Cohens Monster Theory kan monstret ses som ett hot mot den kultur detta skapats ur (Cohen, 1996; 12). Det kan vara en odöd varelse eller en alien från yttre rymden, gemensamt är att denne är annorlunda utifrån den rådande normen när verket skapades (Cohen, 1996; 7-12). Cohen menar att monstret också representerar rädslor från det samhälle som det uppstår ur (Cohen, 1996; 4). Inom skräck genren kan detta också förklaras som att normaliteten hotas av monstret (Wood, 2018; 203). sf som genre växte delvis fram genom så kallade pulp magazines där det bland annat publicerades så kallad weird fiction (Määttä, 2006; 52). Detta bestod delvis av så kallad cosmic horror, ett begrepp som använts bland annat av författaren H.P. Lovecraft i dennes uppsats Supernatural Horror in Literature, publicerad första gången år 1927, som både publicerade litteratur i denna typ av magasin och skrev skräck med tydliga kopplingar till sf-genren. Enligt Patricia Kerslake är ett återkommande element inom sf genren att tydliggöra skillnaden mellan människa och monster, t.ex. genom att använda motbjudande formuleringar kring monstrets uppenbarelse (Kerslake, 2010; 16). Detta är ett tydligt använt i samtliga av tidigare nämnda exempel, med undantag från Solaris.

I Solaris (Lem, 1973) det monstruösa Andra en främmande varelse i form av vatten på den främmande planeten som i sin tur skapar varelser utifrån forskarna som tagit sig dits medvetanden. Detta är en mer typisk sf roman med färre skräck element än Annihilation (VanderMeer, 2014) som jag kommer återkomma till, men likväl innehåller den tydliga genretypiska drag av skräck. Detta är givetvis delvis pga. att en av de skapade varelserna som återfinns på rymdstationen Solaris är en tidigare närstående till huvudpersonen som inte längre är i livet. Men det är också hur historien läggs fram som kantad av ren skräck och död. Även det faktum att dessa varelsers existens, och den främmande livsformen på planeten, behandlas utifrån att vara ett Andra är en återkommande del av själva handlingen. En stor del av forskarna i berättelsens samtal, och inte minst huvudpersonens förklaringar av sina egna funderingar, handlar om ifall denna främmande vattenvarelse ska betraktas som ett monster eller ej. Om denne ska utplånas, trots reglerna som egentligen gäller, eller ej. Om denna varelse är ond eller god samt om avsikten i sig har betydelse utifrån att denna livsform är så ogreppbart annorlunda än människan. Det handlar även om ifall de varelser som skapats i människoform är just människor eller en slags monster. Är de individer eller endast bilder av minnen i en kropp som har helt andra förutsättningar än den mänskliga? Oavsett svaren på dessa frågor som karaktärerna anser sig besitta eller läsaren tolkar in i texten så är det en representation av det Andra. Skillnaden mellan människor och dessa varelser skapar skräck, på samma sätt som monstret sprider skräck genom det avvikande och det eventuella hot mot normaliteten detta utgör (Cohen, 1996; 7-12).

På samma sätt kan vi se den utomjordliga varelsen i Annihilation (VanderMeer, 2014) som även denna utmanar de forskare som anländer till Area X. I Annihilation är dock varelsens existens, till skillnad från vattenvarelsen i Solaris, okänd för majoriteten av forskarna. I takt med att varelsens påverkan på dessa personer ökar framkommer att de blivit förda bakom ljuset och att den officiella historien om Area X inte stämmer överens med verkligheten. Även i Solaris finns en historia om platsen, planeten de undersöker, som inte helt stämmer överens med vad forskarna upptäcker när de anlänt och även de påverkas i stor utsträckning av varelsen. Men i Annihilation har dessa hemligheter varit kända under en lång tid av samhällets högre stående samtidigt som ingen egentligen vet hela sanningen. Varelsen i Annihilation’s Area X har förmodligen snarare hamnat på platsen än varit en del av denna från början. Samtidigt är den dystopiska skildringen just en kritik av vår nutid och hur vi behandlar miljön runt omkring oss, vilket stämmer med Jerry Määttäs främmandegöring genom ruinerna av nutiden (Määttä, 2016; 76). Men varelsen i sig är också något främmande, inte bara för att den förmodas komma från en annan plats än jorden, utan även för att denna är totalt väsensskild från människan på sätt som sätter skräck i forskarna som anländer till platsen. Det är en skräck med undertoner som känns igen från både tidigare nämnda författare H.P. Lovecraft och boken The Day of the Triffids (Wyndham, 1954). Det kryper, krälar, växer och det andra i form av både det kosmiska och naturen står i direkt motsats till det mänskliga. På sätt och vis är naturen monstret, likt Solaris vattenväsen, men samtidigt är detta något människan själv orsakat och något främmande som intagit jorden. Ett klassiskt sf tema (Seed, 2011; 31) i form av en alien invasion med andra ord. En organism som förändrar andra organismer, likt den i Solaris använder människors minnen men på ett mer för Lovecraft typiskt invaderande av det egna sinnet. Men även kroppen påverkas, något som påminner oss om genretypiska filmer inom skräck och sf som Invasion of the body snatchers (1978), trots att det här är ett nytt slags kretslopp i naturen som uppstår. Det är en monstruös varelse på så vis att den på nästintill varje sätt skiljer sig från mänskligheten. Det som utmanar vår kultur (Cohen, 1996; 12) och överlever på sätt människan inte förstår är möjliga (Kerslake, 2010; 19), det Andra.

Både Solaris (Lem, 1973) och Annihilation (VanderMeer, 2014) använder således monster på ett sätt som skräck genren ofta använder sig av. Samtidigt bär de båda klassiska element av sf genren. De är exempel på när dessa genrer sammanvävs. Till skillnad från vad många sf forskare vill tro (Määttä, 2006; 33, 52) för att ge genren mer prestige är alltså typiska skräckelement och sf inte en motsats, ens i fallet Solaris som ibland anses vara en så kallad hard sf roman. Med en hard sf roman åsyftas oftas en roman med större fokus på naturvetenskap än på humanistiska vetenskaper (Määttä, 2006; 53). Dock delar genrerna en lång historia genom weird fiction (Määttä, 2006; 48-50) och rädslan för det Andra är genomgående inom båda genrerna. Att försöka avsäga sig detta (Määttä, 2006; 33) till förmån för att litteraturen ska klassas som högkultur i kontrast till lågkultur (se Boëthius, 1990) fråntar båda genrerna stora delar av sitt värde. Även den rädsla för att genrens kärna skulle falla bort om mindre renodlad sf tillåts ingå i genren (Spiegel, 2008; 374) är kontraproduktiv för båda genrerna på sikt då stora verk inom sf genren skulle falla bort till förmån för en slags elitistisk urvattnad version av sf. Skräck och monster är en lika stor del av sf genrens arv som det ofrånkomliga Andra och främmandegörande. Det hör ihop.

Redan i Mary Shelleys Frankenstein (Shelley, 2015) kan vi se hur känslor spelar en stor roll för att göra sf genren levande. Att även naturvetenskapen står i relation till både humanistiska vetenskaper i form av hur forskning även påverkar och påverkas av samhället, individen och etik. Ett monster kan tydliggöra det som uppstår när naturvetenskapen möter dessa känslor (Haynes; 101-102). Precis som monstret också kan vara en symbol för den skräck som finns för det okända, t.ex. när normer ifrågasätts genom av hur könsroller framställs (Cohen, 1996; 9) och resultatet kan bli det monstruöst-feminina (se t.ex. Creed, 2002). Att sådana mönster upprepas inom en genre kan givetvis kännas repetitivt men det är också just detta som ger oss en möjlighet att förstå vad vi upplever i verket på ett sätt som är mer överblickbart (Neale, 1990; 47). På samma sätt är vad Jerry Määttä kallar den paratextuella definitionen av sf (Määttä, 2006; 45) något som hjälper oss att ta del av verken inom genren på ett sådant sätt att dessa främmande världar möjliggör nya tankar istället för att hämma de samma. Det krävs en ram för att vi ska kunna följa med i det storslagna och se meningen bakom detta. Detta är också något som jag vill påstå utvecklar oss som människor och ger nya insikter vilket borde stå i direkt kontrast till de tankar som yttrats kring värdet av kulturen. Samtidigt kan den moralpanik som lyfts fram som orsak till debatten kring hög- och lågkultur av t.ex. Boëthius (1990) anses tillräcklig för att ifrågasätta om en sådan definition kring värdet av kultur är nödvändig.

Främmandegöring är med andra ord ett av både sf- och skräckgenrens återkommande element. Simon Spiegel menar dock att naturalization är en del av grunden i många sf-verk (Spiegel, 2008; 377-378). Spiegel menar att det är för att något framställs som realistiskt som detta också tillåter de okända och konstiga elementen att bli greppbara. Detta kan tolkas som en motsats till att främmande element är en grund i sf, men går även att förstå som att kontrasten mellan det främmande och det normativa är en återkommande faktor inom sf. Det sistnämnda går i linje med att det främmande alltid står i relation till det “normala” vilket också är vad som definierar “monstret” (Cohen, 1996; 12). Monstret som är en grund inom båda genrerna och gör bryggan mellan dessa mer naturlig. Det liknar också de tankar Stephen Neale fört fram, som redan omnämnts, kring vilken roll genreteori kan spela för att ge publiken redskap att förstå det verk som upplevs (Neale, 1990; 47). Utöver detta är det en återkommande faktor som författare inom skräck brukar uttrycka, att realismen och det normala öppnar möjligheten för det otroliga (se t.ex. Ajvide Lindqvist & Antell, 2018; 63-64). Det Spiegel för fram styrker att detsamma gäller för sf som genre och att “monstret” som det Andra därmed har flera betydelser inom både sf och skräck. Det finns givetvis stor skillnader mellan renodlad sf och dito skräck, men att dessa genrer ändå i mångt och mycket går in i varandra är både tydligt och väsentligt för delar av dessa genrer.

Både Solaris (Lem, 1973) och Annihilation (VanderMeer, 2014) är således bra exempel på hur dessa genrer samverkat under en lång period. Det är också tydligt att dessa två litterära verk delar flera gemensamma teman utöver skräck i kombination med sf, det monstruösa och det Andra. Det utomjordiska elementen, naturen som det främmande och expeditionen i forskningssyfte till en främmande plats är exempel på detta. Teman som också är vanligt förekommande inom sf genren i stort. Annihilation är även en del av den dystopiska traditionen, vilket som tidigare nämnts även är det är en genre som är tätt förknippad med sf. Annihilation är även på många sätt lik ett annat verk inom den dystopiska sf litteraturen, Margaret Atwoods Oryx and Crake (Atwood, 2004). Utöver de andra genretypiska elementen är även detta två romaner med tydlig kritik mot vår samtids syn på naturen. Det är även romaner skrivna utifrån huvudpersonernas anteckningar, liksom Solaris. Gemensamt är både Annihilation och Solaris på olika sätt ett främmandegörande genom vetenskapen, precis som Coral Ann Howells påpekat att Oryx and Crake är (Howells, 2006; 163) något som alltså även lyfts fram kring Mary Shelleys Frankenstein (Shelley, 2015) (Haynes; 101-102). Det finns med andra ord en rad återkommande element inom sf genren som till stor del är nära förknippat med andra genrer. sf är och förblir en genre som överlappar andra (Määttä, 2006; 52) men också en tydlig genre utifrån att det finns återkommande och typiska element som genreteori förespråkar. Det ena utesluter helt enkelt inte det andra.

Källor:

Kerslake, P. (2010). The Self and Representations of the Other in Science Fiction. I P.
Kerslake, Science Fiction and Empire (s. 8-24). Liverpool: Liverpool University
Press. DOI:10.5949/UPO9781846314018.002

Cohen, J. J. (1996). Monster Culture (Seven Theses). I J. J. Cohen (Red.), Monster theory:
Reading culture (s. 3-25). Minneapolis: University of Minnesota Press.
https://doi.org/10.5749/j.ctttsq4d

Wood, R. (2018). An Introduction to the American Horror Film. I B. K. Grant (Red.), Robin
wood on the horror film: Collected essays and reviews (s. 73-110).
Detroit: Wayne State University Press.

Creed, B. (2002). Barbara Creed, Horror and the Monstrous-Feminine: An Imaginary
Abjection. I M. Jancovich (Red.), Horror, the film reader (s. 67-76). New York:
Routledge. https://doi.org/10.4324/9780203204849

Määttä, J. (2016). Framtiden i ruiner : Förfallen modernitet och främmandegöring i den
postapokalyptiska berättelsen. I V. Fareld, & H. Ruin (Red.), Historiens hemvist I :
Den historiska tidens former (s. 53–80). Göteborg: Makadam.

Neale, S. (1990). Questions of Genre. Screen (London), 31(1), 45-66.
Hämtad från: https://doi.org/10.1093/screen/31.1.1 

Määttä, J. (2006). Raketsommar : Science fiction i Sverige 1950–1968 (PhD dissertation).
Hämtad från: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-7158

Spiegel, S. (2008). Things Made Strange: On the Concept of "Estrangement" in Science
Fiction Theory. Science Fiction Studies, 35(3), 369-385.
Hämtad från: http://www.jstor.org/stable/25475174

Haynes, R. D. (2017). Frankenstein and the Creature. I Haynes, R. D., From Madman to
Crime Fighter : The Scientist in Western Culture. (s. 91-104) Baltimore: John
Hopkins University Press.

Seed, D. (2011). Science fiction : A very short introduction (Very short introductions ; 271).
Oxford: Oxford University Press.

Boëthius, U. (1990). Högt och lågt inom kulturen : Moderniseringsprocessen och de
kulturella hierarkierna (s. 59–93).
Hämtad från: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:liu:diva-17005 

Howells, C. A. (2006). Margaret Atwood’s dystopian visions: The Handmaid’s tale and oryx
and crake. I C. A. Howells (Red.), The cambridge companion to margaret atwood,
cambridge (s. 161-175). Cambridge University Press.
DOI: https://doi.org/10.1017/CCOL0521839661.012

Filmer, böcker och andra verk som omnämns:

VanderMeer, J. (2014). Annihilation. New York: Farrar Straus&Giroux.

Lem, S. (1973). Solaris (Science fiction & fantastica). Malmö: Bernce.

Wyndham, J. (1954). The day of the triffids. Penguin Books in assocaiation with M.Joseph.

Shelley, M. (2015). Frankenstein, or, The modern prometheus. Overland Park: Digireads.

Ajvide Lindqvist, J., & Antell, L. (2018). Misslyckas igen, misslyckas bättre : Anteckningar
om skräck och skrivande. Stockholm: Ordfront Förlag.

Lancaster, Bill (Författare), & Carpenter, John (Regissör). (1982). The Thing [Film].
USA: The Turman-Foster Company.

O'Bannon, Dan & Shusett, Ronald (Författare), & Scott, Ridley (Regissör). (1979) Alien
[Film]. UK/USA: Brandywine Productions.

Richter, W.D. (Författare), & Kaufman, Philip (Regissör). (1978). Invasion of the
Bodysnatchers [Film]. USA: Solofilm (Analysis written by Iris Landar Lygren in 2021)