"Frihet i “den sköna nya ekonomin” - Kulturarbete, frihet och sociala medier", Essay written in 2020.

 Frihet i “den sköna nya ekonomin” - Kulturarbete, frihet och sociala medier

INLEDNING: VÅR “SKÖNA NYA EKONOMI”

Ulrich Beck skrev i sin bok The Brave New World of Work (2000) om “den sköna nya ekonomin”. Med “den sköna nya ekonomin” åsyftas inte bara Aldous Huxleys klassiska dystopi Brave New World från 1932, utan Beck lyfter även fram den neo-liberala ekonomin västvärlden anammat de senaste decennierna, hur denna breder ut sig samt hur den så kallade “gig-ekonomin” dvs. hur tillfälliga projektanställningar ersätter mer långsiktiga jobb, är en del av utvecklingen i det senkapitalistiska samhället. Det är med andra ord en dystopisk bild av verkligheten vi ställs inför. Det är inte heller en unik skildring av dagens ekonomi, utan en återkommande bild av västvärldens arbetsmarknad idag som många forskare fördjupat sig i. I sociologen Angela McRobbie’s bok Be Creative (2016) möter vi liknande teman och hur detta påverkar möjligheterna för framförallt kulturarbetare idag. För just kulturarbetare eller hela den “kreativa klassen” som Richard Florida kallade den i sin bok med just namnet Den kreativa klassens framväxt (2006) verkar vissa delar av denna “sköna nya ekonomi” bli väldigt tydliga och i många fall problematiskt att förhålla sig till. Det handlar om just gig-ekonomin och hur denna växer sig starkare tillsammans med en ökad roll att marknadsföra sig som en “entreprenör”. Att ge både mindre etablerade företag och enskilda individer ett ansvar att konstant “sälja sig själva” med olika egenskaper och knep för att gå runt ekonomiskt. Vi förväntar oss att även ett litet företag eller en enskild kulturarbetare ska vara insatta i marknadsföring av sig själv på en hög nivå, genom exempelvis etablerade sociala medier. Det har blivit en norm att kulturarbetare och mindre kulturinstitutioner försörjer sig på pengar till olika specifika projekt, insamlingar via marknadsföringskampanjer och individens välvilja att sponsra dess existens istället för att ekonomiska tillgångar till kultur fördelas av en mer utbredd kulturpolitik och statliga medel. Detta har länge varit ett faktum i andra länder, som England och USA, men har mer och mer blivit en norm även i det svenska samhället. McRobbie skriver att samtidigt som mer och mer kreativt arbete skapas förflyttas makten från en gemenskap till individuella projekt (McRobbie, 2016; 28) och utgår här ifrån framförallt en brittisk kulturpolitik, men mer och mer ser vi alltså liknande tendenser för kulturarbetare i Sverige idag (Mellander, 2018; 128).

KULTURARBETAREN SOM INDIVID OCH FÖRETAG

Störst problematik kring den “nya ekonomin” för den kreativa klassen ser vi kanske hos de individuella konstnärer och andra kulturarbetare som tvingas marknadsföra sig själva som ett företag. En grundtanke bakom det mer individuella samhället som växer fram är att ge fler en möjlighet att göra “sin egen lycka” och möjligheten att arbeta på sina egna villkor. Samtidigt skapar detta en arbetsmarknad där kulturarbetare alltså tvingas försöka lyfta fram sig själva som en produkt istället för som människa. Det orsakar också en stor svårighet för människor att organisera sig exempelvis fackligt och för sina egna rättigheter på arbetsmarknaden när det inte finns en tydlig gemenskap (McRobbie, 2016; 68). 

Detta inkräktar även på kulturarbetarens privatliv till exempel genom att orsaka svårigheter att bilda familj (McRobbie 2016; 2-3). Många tvingas alltså välja mellan familj eller ett yrkesliv som kulturarbetare, kanske framförallt i länder med större skillnader mellan könen och sämre möjligheter till exempelvis förskola, vilket skapar klassklyftor. Med andra ord verkar det svårt för dagens kulturarbetare att skilja mellan arbete och fritid (Scolere, Pruchniewska & Duffy, 2018; 2). Detta kanske alltid har varit extra svårt för just kulturarbetare, men med den nya neo-liberala ekonomin blir det i stort sett omöjligt när ens person betraktas som ett företag. Det finns dock personer, t.ex. Richard Florida, som verkar tro att detta är möjligt att lösa för alla med pengar och som inte alls verkar se hur detta kan påverka marginaliserade grupper i högre grad även inom “den kreativa klassen” (Parker, 2008; 227). Detta har dock uppmärksammats och hur den tänkta “friheten” istället skapar en ofrihet i ännu större utsträckning för just marginaliserade grupper lyfts av bland andra Brenda Parker som i sin text “Beyond the class Act: Gender and Race in the ‘Creative City’ Discourse” lyfter problematiken som uppstår när personer med så olika förutsättningar stämplas som en enda grupp (Parker, 2008; 204).

KULTURARBETE OCH SOCIALA MEDIER

Ett annat tillfälle där individ och företag går ihop och och där det förväntas stora mängder tid till marknadsföring är sociala medier. I “den sköna nya ekonomin” är marknadsföring via sociala medier i princip ett krav (Scolere, Pruchniewska & Duffy, 2018; 8-9). Detta är förstås på gott och ont. Det möjliggör andra typer av arbetsformer och nya sätt för även de mindre företagen att marknadsföra sig (Mellander, 2018; 122-124) men skapar även en arbetsmarknad där stora mängder tid och energi utöver det faktiska jobbet ska läggas på en mycket tidskrävande form av marknadsföring (Scolere, Pruchniewska & Duffy, 2018; 7). Det blir också en del i hur även små konstnärer tvingas framställa sig som ett företag och i många fall tvingas använda sitt privatliv mer eller mindre i marknadsföringssyfte. Det skapar dessutom ogynnsamma förhållanden för de som inte är lika bevandrade inom sociala medier och marknadsföring. Konstnärer och  mindre företag som tidigare nått ut på ett mer analogt sätt kan, trots stora kunskaper om yrket, få svårt att gå runt om de inte sätter sig in i de nya sociala medierna och avsätter tid för denna sortens marknadsföring (Scolere, Pruchniewska & Duffy, 2018; 4).

Det finns visserligen personer som aktivt tagit beslut om att vara ytterst restriktiva på sociala medier eller lyckas lansera en bild av sin verksamhet där sociala medier valts bort och trots detta når framgångar, men det verkar vara undantag för dagens kulturarbetare. För många kulturarbetare är istället sociala medier den största delen av arbetet och hur de når ut till sin publik (McRobbie, 2016; 5). Det skapar visserligen många möjligheter för den kreativa processen för vissa kulturarbetare t.ex. “influencers” och “instagram creators” samt personer med social ångest. Men kan alltså även hindra densamma för andra, exempelvis äldre generationer, personer som behöver större integritet och kulturarbetare som har svårt att nå ut med sitt arbete via sociala medier. Gemensamt är dock utsattheten den senkapitalistiska ekonomin skapar där “friheten” består av färre skyddsnät och mer isolerade arbetare som blir tvungna att klara allting själva (Beck, 2000; 74, 84).

För att använda de plattformar som finns för marknadsföring på de nya sociala medierna krävs inte bara tid och kunskap utan ett grovt generaliserande. Den som marknadsför sin verksamhet behöver göra om sin publik till målgrupper och hårddra dessa till mycket specifika eller väldigt generaliserade grupper. Marknadsföring är givetvis alltid mer eller mindre generaliserande, men på de sociala medierna placeras varenda eventuell följare i ett fack. Risken blir givetvis att nyansering snarare motverkas när syftet från början hävdats vara att anpassa arbetsmarknaden till individen. Begreppet “frihet” används som ett argument för den nya arbetsmarknaden när det snarare urholkar begreppet ytterligare (McRobbie, 2016; 14-15).

FRIHET SOM FÄNGELSE

Vi förväntas alltså få större frihet i och med “den sköna nya ekonomin”, men blir i många fall istället mer begränsade. Detta liknar på sätt och vis det verk som Beck’s titel på boken The Brave New World of Work (2000), som tidigare omnämnts, fått sitt namn efter. I Aldous Huxleys Brave new world är “frihet” och framförallt “lycka” centrala begrepp för hur den nya världen framställs. Samtidigt är det för läsaren uppenbart att ingen i “den nya världen” är fri. Det har, trots att det givetvis är en extrem skildring av “den dystopiska framtiden”, sina likheter med dagens neo-liberala samhälle. I “The World State city of London” som Huxleys verk utspelar sig är samhället, som ironiskt nog daterar sin tid efter Henry Ford vilket för tankarna till fordismen och postfordismen, inte bara uppdelat i olika grupper som är genetiskt kodade för olika arbeten, utan straffet för den som går emot samhället är just utvidgad “frihet”. “Frihet” att leva ett eget liv utanför gemenskapen på en isolerad ö för den som inte passar in i mallen. Det är inte alltför svårt att se kopplingar till dagens samhälle där den som inte behärskar sociala medier eller på annat sätt inte passar in i mallen faller bort utan skyddsnät och blir allt mer isolerad (Beck, 2000; 74-75. Samtidigt är det just “frihet” och “möjlighet att utvecklas” som ofta är huvudargumenten för neo-liberalismen och “gig-ekonomin”, som tidigare omnämnts. Samma motsättning mellan samhällets syn på “frihet” och den faktiska friheten återfinns i en rad dystopiska berättelser, allt ifrån Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale där regelbundna våldtäkter ses som frigörelse från sexuellt förtryck enligt staten till Karin Boyes Kallocain där övervakningen inte bara ses som ett hot utan även ett skydd för medborgarnas och framförallt statens bästa. Intressant är även hur dystopiska klassiker som just Handmaid’s Tale och Brave new world blir nyproducerade TV-serier i dagens samhälle. Kanske just för att det finns en aktualitet som går igen.

Ett annat exempel är flera av den sydkoreanska filmregissören Bong Joon-ho’s verk där just dystopiska inslag är återkommande. År 2019 fick Bong Joon-ho’s film Parasite en Oscar för “Bästa film”, den första icke-engelskspråkiga film som fått det priset. Parasite som, utan att säga för mycket, handlar om en fattig sydkoreansk familj som nästlar sig in hos en överklassfamilj, berör på många sätt problemet med marknadsföring och hur du framställer dig själv blir en vital del i ett samhälle där du har ansvaret att konstant söka nya jobb utan någon form av säkerhet. “Friheten” i form av t.ex. flexibilitet skapar så att säga ett en fångenskap eller ett fängelse av osäkerhet.

AVSLUTNING: KULTURARBETE OCH GIG-EKONOMI

Ett återkommande argument för den senkapitalistiska arbetsmarknaden är alltså möjligheten till “frihet” (McRobbie, 2016; 14-15). Denna “frihet” manifesterar sig, som tidigare nämnts, ofta genom  ansvaret att marknadsföra sig och söka nya arbeten eller “uppdrag”. Detta benämns ofta som “gig-ekonomi” eller mer specifikt “the creative economy” (McRobbie, 2016; 4-5). Istället för ett fast arbete ges ett “uppdrag” eller “gig” i taget. Det verkar idag vara den absolut vanligaste arbetsformen för kulturarbetare och den form som eftersträvas av stora delar av arbetsmarknaden idag(McRobbie, 2016; 85). I begreppet ingår alla de tidigare omnämnda delarna av “den sköna nya ekonomin” där marknadsföring genom att “sälja sig själv” på t.ex. sociala medier och att ge upp sin frihet för att ta del av “nya möjligheter” blir vitala för det ekonomiska systemet. Varje del upprätthåller den andra och skapar en arbetsmarknad präglad av utsatthet (McRobbie, 2016; 105) där kulturarbetare riskerar att utnyttjas av t.ex. storföretag. Det skapar ett jagande av siffror, statistik (Scolere, Pruchniewska & Duffy, 2018; 6) och en konstant press att både förnya sig själv och anpassa sig efter sin publik. Det som blir lidande är den faktiska friheten att skapa och de människor som inte kan anpassa sig till den nya arbetsformen. De faller istället bort, utan något som tar emot.

KÄLLOR:

Atwood, Margaret. (1985). The Handmaid's Tale. New York: Random House.

Beck, Ulrich. (2000). The brave new world of work. Malden, Mass.: Polity Press.

Boye, Karin. (1940). Kallocain. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Florida, Richard, & Sörmark, Anna. (2006). Den kreativa klassens framväxt. Stockholm: Daidalos.

Huxley, Aldous. (1932). Brave New World. London: Penguin Books Ltd.

Joon Ho, Bong (Författare/Regissör). (2019). Parasite [Film]. Sydkorea: Barunson E&A.

McRobbie, Angela. (2016). Be creative : Making a living in the new culture industries. ProQuest Ebook Central https://ebookcentral-proquest-com.ezproxy.ub.gu.se

Mellander, Elias. (2018). Etnologiska kompositioner. Orienteringar i yrkeslivet.

Hämtad från: http://hdl.handle.net/2077/57384

Parker, Brenda. (2008). Beyond the class act: Gender and race in the ‘creative city’ discourse. I Research in Urban Sociology (Vol. 9, pp. 201-232). Emerald Group Publishing Limited.

Scolere, Leah, Pruchniewska, Urszula, & Duffy, Brooke Erin. (2018). Constructing the Platform-Specific Self-Brand: The Labor of Social Media Promotion. Social Media Society, 4(3), 205630511878476. (Essaywritten by Iris Landar Lygren in 2020)